Min nya bok

Jag håller på att skriva en lite annorlunda bok! Bakgrunden är att jag har haft förmånen att under några år leva ett intensivt artistliv. Jag har under hela min aktiva yrkestid haft ett civilt jobb samtidigt som jag har jobbat som underhållare i olika sammanhang.

Min civila del består i att jag från början utbildat mig till arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och på University of Illinois i USA. Efter min examen började jag på ett stort konsultföretag med arkitekter, ingenjörer, landskapsarkitekter, inredare m.fl. Företaget hette då VBB och hade, när jag började, ca 1300 anställda. Efter några år fick företaget lönsamhetsproblem. Jag blev VD för att tillsammans med ledningsgruppen i företaget vända utvecklingen till lönsamhet. Jag släppte arkitektjobbet och har sedan dess jobbat som företagsledare i detta och andra företag.

Underhållningsdelen bestod i att jag som trollkarl, ”ficktjuv” och programledare med artistnamnet Mac Freddy uppträdde flitigt i folkparker, på Gröna Lund, Liseberg, Berns och en massa festvåningar.

Som mest gjorde jag ca 120 föreställningar på somrarna och ca 60 festvåningsgig under resten av året. Det var en hektisk tid och tuffa krav ställdes inte minst på min fru som under denna tid fick ta huvudansvaret för våra fyra barn och mycket annat med en stor släkt, hus, sommarhus m.m. Det fungerade bra och vi har, när denna bok skrivs, varit gifta i 58 år.

Inom artistvärlden talar man om professionella och semiprofessionella artister. Jag var semiprofessionell, vilket betyder att jag hade mina inkomster från två håll – från ett civilt jobb och från artistverksamheten. Många professionella artister har skrivit böcker om sin verksamhet men mig veterligt finns det få semiprofessionella som gjort det.

Roliga händelser och historier

Jag tänker berätta i boken hur jag upplevde mitt kringflackande artistliv. Några delar var speciella men framför allt uppehålla jag mig kring roliga händelser och historier från artistlivet. Atingen hände det saker när jag uppträdde på olika platser eller handlade det om händelser som andra artister varit med om och som berättades när vi artister träffades före och efter giggen. Jag återkommer till det.

Bättre än sitt rykte

Låt mig först konstatera att folkparker och många nöjesetablissemang är betydligt bättre än sitt rykte. Jag har träffat många som visat sitt ogillande när jag talar om att jag ägnat mycket av min tid åt att resa runt och uppträda i folkparker, på Gröna Lund, Liseberg m.m. Jag upplever att många fortfarande har en förenklad bild av att publiken i folkparkerna består av stökiga ungdomar med en fickplunta i bakfickan och som ofta hamnar i slagsmål. När jag diskuterar med de som har denna uppfattning så visar det sig att de flesta aldrig satt sin fot i en folkpark.

Jag kommer bl.a. berätta om att Gösta Ekman den äldre var en av de första av de seriösa skådespelarna som gav sig ut i folkparkerna. Det var år 1934. Han blev entusiastisk.

Gösta Ekmans folkparksturnéer var betydelsefulla för folkparkernas status. I hans fotspår vågade andra stockholmsstjärnor följa.

Jag turnerade som mest under 70-talet. På den tiden hade folkparksarrangörerna en målsättning att göra parkerna till familjeparker med aktiviteter och underhållning för alla åldrar, inte minst för barnfamiljer. Jag har mött många folkparksgubbar som offrat mycket av sin tid och energi för att skapa det bästa tänkbara för ortens alla invånare.

”Alla” var där

En annan iakttagelse var att alla ”de stora artisterna” har åkt eller börjat sina artistbanor i folkparkerna. Jag hade nöjet att träffa ABBA, Povel Ramel, Lennart Hyland, Sven-Bertil Taube och många andra artister med hög kvalitet. Att uppträda i parkerna, ofta med enkla förhållanden, gav en utmärkt erfarenhet som vi alla haft stor nytta av. Klarar man av att prestera sitt bästa på en dålig scen med urusel högtalarutrustning med en begränsad publik – ja, då klarar man av att göra bra ifrån sig på de flesta andra scener.

Det var mycket väntetider

Det mest typiska för artistlivet, som jag upplevde det, var dock väntetiderna. Det var viktigt att komma i god tid till uppträdanden. Ofta stod det i kontraktet att om man startade showen 10 minuter för sent så blev det 10 % avdrag på gaget. 20 minuters försening resulterade i 20 % avdrag osv. Ofta hade man två föreställningar på samma plats och då blev det naturligtvis väntetid. Och när man gjorde TV-inspelningar blev det mycket väntan. För att inte tala om hela dagar mellan uppträdanden. Man uppträdde på eftermiddagar och kvällar så dagarna skulle tillbringas på något sätt.

Folkparkernas Centralorganisation distribuerade en katalog med resplanerna för de artister som reste mest och den katalogen hade vi alla. På det sättet kunde man se när en viss artist var på väg från t.ex. Norrland söderut samtidigt som man själv var på väg norrut. ”Kul vi ses på en kopp kaffe i Gävle, så får vi tillfälle att snacka lite!”

Vad gjorde vi artister under all denna väntetid? Jo, mycket tid gick åt till att berätta historier och berätta om annorlunda händelser för varandra. Vissa historier fick man höra om och om igen men de var kul och det var huvudsaken.

Min ambition med den här boken är att, så gott som möjligt, försöka återge känslan från de här mötena. Många historier och händelser som du kommer hitta i boken har jag upplevt själv eller fått mig berättat under sådana artistmöten.

En fantastik men passerad tidsålder

En av anledningarna att jag vill skriva denna bok med minnen och historier från en fantastisk, men passerad, tidsålder i svensk nöjeshistoria är att mycket av det vi skrattade åt då inte skulle vara möjligt att framföra i dag.

Ta Knäppuppsuccén till exempel. Tältprojektet gick att genomföra på den tiden mest för att publiken inte var bortskämd med påkostade internationella TV-shower serverade hemma i vardagsrummet. I Knäppupptältet satt man på obekväma trästolar. Tältet, scenen, och allt annat monterades upp och ner av folk som jobbade för nästan ingen lön alls. För att kuska runt i landet behövdes det ett extratåg som skulle kosta alldeles för mycket i dag.

Skämten upplevdes som roliga mycket på grund av att crazy-stilen då var ny, annorlunda och ansågs lite vågad. Även om inte alla lustigheter känns lika roliga i dag så hoppas jag att minnena i sig av hur vi upplevde dessa skämt tidigare ska ge nostalgiska vibbar även nu.

Minnet är inte vad det borde vara

I det här sammanhanget är det värt att tillägga att det mänskliga minnet har sina fel och brister. Precis som i den berömda viskleken, där en berättelse efter att ha passerat tio personer kommer ut som en annan berättelse, fungerar vårt minne. När vi tar fram ett minne och reflekterat över det gör vi samtidigt små justeringar innan det lagras tillbaka i vår hjärna. Jag har tagit det i beaktande och vill vara tydlig för dig som läsare med att även mitt minne fungerar på det viset. Den här boken innehåller mina minnen så som jag minns dem, vilket betyder att andra människor kan minnas något annat, för det är så vi människor fungerar.

En annan egenhet när det gäller minnen och historier som handlar om kända personer är att vissa historier kan vara s.k. folkloristiska skrönor, dvs. det är roliga historier som berättats om och om igen och har i olika skepnader kanske handlat om olika kända personer. Jag återberättar dessa historier i den form jag har hört dem. Jag gör det med gott samvete väl medveten om att man ibland kan ifrågasätta sanningshalten.

Om du får dig ett gott skratt är jag nöjd

När det gäller att låna historier från andra vill jag återge det som Sven-Bertil Taube skrivit i sin bok ”Ord och många visor” om att folk ofta klagar på att pappa Evert ibland lånade musik av andra kompositörer.

Evert förstod aldrig uttrycket ”stulna melodier”. I Argentina finns ”vidalitor”, en sorts improvisationsvisor, ofta i moll och långsamma, som sjungs vid lägerelden. Dessa melodier är allas egendom. Vill någon ta dem och kalla dem sina står det vederbörande fritt.

I stället för att klaga på att Evert stulit musik, så borde man ge honom beröm för att han förde ut den till en ny publik och befruktade vår egen folkmusik.

Jag ser på historier på samma sätt. Om du som läsare av den kommande boken får dig ett gott skratt så är jag nöjd.

Hälsningar,

Holger Wästlund

e-post: holger.wastlund@gmail.com